Jag spelade schack när jag var liten.

En sak som vi var tvingade att göra i min låg och mellanstadieskola var att spela schack. Jag tror inte det förekommer lika mycket idag, i alla fall inte i samma utsträckning. Varje tisdag och torsdag så var det obligatoriskt schackspelande på det lokala biblioteket.
Det var ganska seriöst.
Personen som jobbade på biblioteket lärde oss drag, regler och hur man använde pjäserna och hur klockan fungerade. Det här är bara en av dom sakerna som jag i dagsläget ifrågasätter vad det har med undervisning att göra.
Men men, jag gillade att spela schack iaf. Och jag blev duktig på det. Det utmanande mig på ett intellektuellt plan som ingen annan sport gjorde. Ja kunde sitta hela timmar och spela schack.
Vissa av mina vänner gillade det också. När vi ibland inte hade något att göra så möttes vi upp på biblioteket och spelade ett par timmar. Det var lite som att vara lost in the moment för mig. Det var en ganska trygg plats det här biblioteket. Som jag till och från spenderade en del tid, när allting annat kändes helt kaotiskt.
Nu låg jag hemma hos en vän på hans soffa. Jag blev väckt av honom. Framför mig stod det fullt av ölflaskor. Det var av märket ELK 7.5%. Jag mindes ingenting ifrån gårdagen.
Jag hade bara en fruktansvärd ångest och jag visste inte hur jag hamnat på den här soffan. Han sa bara att det var dags att gå upp. Jag kände igenom mina fickor och hittade en påse piller.
Ja slängde i mig en hel näve och svalde ner dom med att klunka en hel flaska öl. Det var min frukost för dagen. Den psykiska terrorn jag vaknade upp i varje dag fixade jag inte att genomlida utan att berusa och bedöva mig själv. Jag var helt slut, slut som människa.
Men jag levde i illusionen att allt var bra, men det var allt annat än bra. Egentligen var jag livrädd, rädd för mitt liv och skamsen över vad som hade blivit av mig. Efter 20 minuter var det dags för nästa dimma igen. Och den här gången vaknade jag inte upp ur dimman på 3 månader. Efter 3 månader så var det som ja vaknade o kunde se klart igen.
Jag visste inte vart jag hade varit eller vad jag gjort dom senaste månaderna. Det jag mindes var att det hade varit tidig vår, nu var det sommar. Och jag var i Norge. Och jag hade inte en aning om vad jag gjorde där. Jag var skräckslagen och ringde runt mina vänner för att se om dom kunde berätta något för mig. Det hade hänt mycket, jävligt mycket. Det är svårt att beskriva vilken maktlöshet och kontrollförlust jag upplevde här. Rädslan bara kröp i kroppen när ja fick hör vad jag gjort. Jag hade gjort en rad olika brott, väntade rättegång, svikit allt o alla ja kände. Ljugit, bedragit och varit en rejäl idiot. Och jag mindes ingenting. Ja visste knappt vad jag skulle ta mig till. Det var här jag sökte hjälp för första gången på egen hand. Ja gick till socialen och sa att jag håller nog på att dö, jag minns ingenting på 3 månader. Ja fick åka iväg till västkusten. Här satt jag nu, för första gången på en frivillig behandling. Abstinensen av pillrena och alkoholen hade lamslagit mig. Mitt psykiska mående var i fullständigt kaos och att jag överlevde den här perioden är ett under. Jag hade svårt att äta på flera veckor och sova var knappt att tänka på. Men något jag inte kunde sluta tänka på var tiden då jag spelade schack i skolan. När hela min värld kretsade om hur jag skulle ta nästa pjäs och hur jag la upp olika strategier. Hur jag trivdes där vid bordet och bara önskade mig tillbaka. Nu låg jag på ett behandlingshem och inte hade en aning om jag skulle va vid liv om en vecka.

Missbruk är bara ett symptom på något bakomliggande. Hur arbetar man med problemet bakom och inte attackerar enbart symptomet?

 

Boka en föreläsning under fliken ”kontakt”

Leave a Reply