Att erkänna sig kraftlös.

Hur har jag egentligen tagit mig igenom allt jag skriver om? Hur tog jag mig till att kliva över den största tröskeln, att erkänna mig kraftlös? Kraftlös inför vadå? Jo nämligen mig själv. Att se på mig själv sved, o det sved hårt att jag hade misslyckats så totalt. Alla mina egna försök att ordna upp mitt liv slutade i total katastrof. Jag behövde erkänna för mig själv att min egen kraft enbart hade tagit mig dit jag nu var, vilket var en kraftig missbrukare med alla relationer i mitt liv förstörda, en helt kraschad ekonomi och ingenstans att bo. Inte många ville veta av mig längre. Med hjälp av personer som mötte mig på ett känslomässigt plan, i mina rädisor och i min förtvivlan, gjorde att jag började se klart. Se mig själv utifrån vad sanningen var om mig själv och min stora illusion om vem jag var började spricka. Det var som att tända en lampa i ett kolsvart rum och börja se sig omkring för första gången på många, många år. Och den kraften som fick mig att tända lampan, var inte av min egen starka vilja. För hade det här problemet handlat om viljestyrka så hade jag fixat upp det här på egen hand för länge sen. Jag började lita på att andra kanske såg något som jag själv inte såg, o det jag såg just då var mig själv inlag på ett behandlingshem, utslagen och kraftlös. Rädd för att lyckas, men nästan ännu räddare för att lyckas. Jag är så van vid att misslyckas att jag länge nästan bara gick och väntade på att jag skulle fucka upp saker igen. Men här hittade jag en kraft i mig själv som legat begravd långt inom mig själv och väldigt länge. Det handlar om att våga titta på sig själv med andra glasögon. Vi ser bara max 30% av oss själva, resten ser vår omgivning. Jag har levt mitt liv uppe i mitt huvud så starkt att jag trott att jag suttit på den enda och sanna sanningen om mig själv. Det handlar om att titta på sig själv, göra sig av med rädslor och ilska, börja få rena motiv i vardagen. Börja handla osjälviskt kanske för första gången nånsin. Släppa självcentreringen och tro att hela jordaxeln snurrar runt mig.  Jag var så förljugen i mig själv att jag trodde, gång på gång, att jag skulle lösa det här problemet själv. Jag gjorde om samma misstag om och om igen men trodde helt ärligt på att jag skulle lyckas nästa gång, även fast jag inte förändrade någonting i mig själv. Hur hittar man då den här kraften som inte finns för tillfället. När man inte ens orkar gå upp ur sängen längre. När drogerna håller på o tar ens liv och man bryr sig inte ens. Det är inte botten som gör ont. Det är inte när man väl slår i sin absolut lägsta botten o känner att man behöver göra nått som gör som ondast. Det är vägen dit ner, allt jag behövde gå igenom för att komma till den punkten. Det är så mycket jag var tvungen att rasera och förstöra i mitt liv för att inse att jag behövde göra något annat. Och när jag väl nådde den punkten, så blev allt bara bättre. Efter den botten, så gick det uppför.

Hur och vad gjorde jag för att överkomma rädisor? Hur erkände jag mig kraftlös? Vad för verktyg använder jag för att släppa självcentrering och leva med rena motiv?

Boka en föreläsning under fliken ”kontakt”

Leave a Reply