Pappa

Nu tänkte jag skriva om något jag inte pratar om speciellt mycket, det tar fortfarande emot att nämna ordet pappa i min mun. Jag vet inte riktigt vad det betyder för mig. Det är en person som aldrig funnits i mitt liv direkt. Han va där ibland fysiskt, typ varannan helg, ibland när det passade. Det är en sak som ständigt frågat mig vad jag gör och inte hur jag mår. Ett ord som för mig nästan bara är kopplat till svek och sorg. Mitt absolut första minne som liten som jag känner någon som helst känslomässig kontakt till är till min far. När han lämnade oss, eller när han flyttade. Jag tror att min skeva uppfattning av vad en man är, är väldigt präglad av min relation till min far. Känslor var något han aldrig har visat, något fult och en svaghet. Jag minns att när jag försökte uttrycka mig känslomässigt så möttes jag av ilska. Jag var ju en pojke, pojkar gråter inte. Jag har på senare tid verkligen fått arbetat med min relation till mig själv och hur jag anser att en man ska vara. När jag började må allt sämre, så blev avståndet mellan mig och min far bara längre och längre. Han är väldigt materiell av sig, eller va i vart fall. Och jag lovade mig själv tidigt att jag aldrig skulle bli som honom. Men jag fann mig bete mig precis som honom många år senare. Det var egentligen inget jag själv la märke till, utan mig omgivning. Jag blev väldigt ytlig och det mesta handlade om materiella saker. Att växa upp med en helt känslomässigt avstängd far har verkligen satt sina spår, jag har fått jobba hårt med att det är okej att faktiskt känna. Jag har utvecklat en form av prestationsångest och på det blivit arbetsnarkoman. I min resa i tillfrisknandet har jag fått arbeta mycket på dom bitarna. Jag har trott att jag är vad jag gör. Och om jag inte åstadkommer något, duger jag då ändå? Jag har inte trott det förut. Mina prestationer har helt varit kopplat till hur jag ser på mig själv och min självkänsla. Jag har också i min resa kommit fram till att mina prestationer inte alltid är positiva. Att när jag har som lägst självkänsla, när jag tycker som sämst om mig själv, det är då jag presterar som bäst. För att då får jag bekräftelse på att jag är duktig, en form av bekräftelse jag nog alltid sökt, men aldrig fått. Något som jag sätt genom åren är att avsaknaden av en närvarande far är mer regel än undantag hos personer som lever med den psykiska ohälsa som jag gjorde. Men en del hade sina pappor där. Och jag har sätt hur det kanske borde vara, men har aldrig upplevt det själv. Min relation till vuxna män har enbart kantats av svek och misär. Det är jag helt övertygad om har präglat min syn på hur jag ska vara och är en stor bidragande orsak till att jag tryckt ner så mycket känslor. Idag vet jag inte vad min far är eller gör, han är ungefär lika avlägsnad som vanligt. På så sätt så saknar jag inte honom direkt, eftersom jag inte vet vad det är jag ska sakna för något. Men jag hoppas han har det bra, han gjorde förmodligen sitt bästa. Det handlar förmodligen om okunskap och jag önskar honom allt gott.

Hur arbetar man med unga killar om deras manlighet? Vad är manlighet? Och hur präglar vuxna mäns beteenden på ungdomar?

Boka en föreläsning under fliken kontakt!

Leave a Reply