I dödens gränsland.

Vi sa att vi var bröder och systrar till varandra, men vad var det som hade blivit av oss egentligen? Mina dagar bestod nu endast av tidsfördriv. Och mitt enda sätt att fördriva tiden på vad att missbruka droger och alkohol. Tiden som nykter blev mindre och mindre, kortare och kortare. Jag satt ofta på skolgården med mina vänner. Det var sommarlov men vårt ställe att hänga på var på skolgården ändå. Jag hade vid den här tiden slutat att gå på lektionerna för länge sen. Jag stod inte ut att vara nykter längre. Jag hade mitt nyktra jag, allt var bara ångest och hat. Jag kunde sitta hela dagar utomhus i ett enda stort rus. Jag hade hittat till kemiska droger här och jag var 14 år. 14 år och var vaken 7 dygn som längst. Jag åt väldigt lite på den här tiden och jag var väldigt smal. pulvret hade blivit min föda. Nu handlade mitt liv snarare att överleva än att leva. Jag minns att jag svimmade här för första gången på grund av droger. Jag hade varit vaken i några dygn och inte ätit någonting och knappt druckit någonting. jag ställde mig upp efter att ha suttit ner länge, jag vet inte riktigt hur länge men länge hade jag suttit där. Jag minns bara att det blev svart. Jag vet inte hur länge jag låg där på golvet, men jag vaknade i alla fall och hade riktigt ont i huvudet. Jag hade slagit det i golvet och hade en kraftig bula i huvudet. Jag minns att jag tänkte att nu var det knas, men den tanken slogs bort lika snabbt när jag såg min påse pulver ligga på bordet framför mig. Jag öppnade påsen och hällde upp en del i lite toapapper, skruvade ihop det till en boll och svalde ner med lite fanta exotiska frukter. Jag kväljde, men det var värt det. Jag orkade inte längre va mig själv som nykter. När jag såg på mig själv som nykter så var det något jag hatade. Och, att sväva mellan liv och död, var det tillståndet jag trivdes bäst i. För 3 månader sen hade en nära vän dött, jag hade honom ofta i tankarna och längtade efter att träffa honom. Jag längtade så mycket att jag hoppades att jag skulle svimma igen och aldrig vakna upp igen. Jag tillät mig aldrig på riktigt att känna på den här sorgen. Allting trycktes ner av substanser. Så fort jag var nykter så tog skammen över. Skammen över vad som hade blivit av mig. Här hade jag ingen plan på att ta mig ur det här, utan jag ville döva, och jag ville döva det mycket. Den psykiska ohälsan var så stor, att nu var den så ohanterlig att ett liv utan att ta bort dom känslorna av ångest o självförakt hade aldrig gått. På så sätt så räddade drogerna mitt liv här, samtidigt som dom tog livet av mig. Jag minns att jag tänkte ” snälla gud ta mig nu när jag önskar det som mest”. Sen svalde jag 10 tabletter och drog ut i mörkret ännu en natt i Norrköping.

Missbruk är bara ett symtom på något bakomliggande. Hur jobbar man kring orsakerna bakom missbruk? Hur tar man sig ur det? Hur öppnar man upp det känsloliv som så länge varit instängt bakom substanser?

Boka en föreläsning för att höra mer!

Leave a Reply