Det här är Linda.

Det här är Linda. Jag har behandlat henne fruktansvärt illa i skolan som liten. Hon ville att jag skulle publicera det här, i syfte att kunna hjälpa andra som är i eller har varit i samma situation och varit utsatta för mobbing. Hon hittade till mig via min blogg och tog kontakt. Vi pratade lite, jag uttryckte min ånger och undrade om jag på något sätt kunde ställa det jag gjort tillrätta. Hon ville ses och prata, och kanske få ett avslut på något som har förföljt henne genom hela livet. Vi bestämde att vi skulle ses på fredag, och idag har vi suttit ner med varandra i 4 timmar, 18 år senare, och mött varandra. Jag fick lyssna på hennes historia, hur hon har upplevt det jag utsatte henne för. Den mobbing jag sysslade med. Det sved i hjärtat att höra vad för skada jag har åsamkat. Jag fick höra några rejäla skopor sanningar om mig själv. Jag fick höra hur jag bidragit till att hon stått på bron på E4an och tänkt hoppa. Hur hon har skurit sig själv så mycket i armarna att platsen att skära sig själv på tog slut, så hon fortsatta i magen. Hur män alltid har varit något hon tagit avstånd från. Hennes självkänsla har varit i botten och hon har alltid, sen 6års då mobbningen började, sätt sig som ful och annorlunda. Att det har följt henne genom hela livet. Att hon har velat avsluta sitt liv så många gånger, att hon känt att eftersom hon blev mobbad så måste det vara fel på henne. Och varje gång hon kom till skolan så fick hon bevis för hur oduglig hon är på riktigt. Att hennes liv har kantats av att söka vårdinstanser som inte hjälpt till och att hon har fått kriga den här matchen ensam, ensam mot världen.

Hon ville träffa mig för att höra den andra sidan av myntet. Kolla vem jag var, hur jag tänkte och vad som hänt. Att hon ville få en bild av människan bakom alla skriverier. Hennes anhöriga tyckte inte det va en bra ide att träffa mig, men för henne var det riktigt viktigt att möjligtvis, kanske få hennes hjärnspöken att försvinna lite mer. Det blev ett djupt samtal, och jag tycker att hon är riktigt modig som tog det här steget. Hon berättade om den ångesten, depression och självhat hon känt. Hur alkohol blev ett problem tidigt för henne. Det slog mig att hon och jag lika gärna kunnat umgåtts och missbrukat ihop. Men så slog det mig också att utan mina handlingar så kanske hon inte ens hade missbrukat. Jag uttryckte min ånger och undrade om det fanns någonting jag kunde göra för att gottgöra det jag ställt till med. Det finns det ju självklart inte, skadan är redan gjord. Men hon sa till mig att hon ville att jag skulle göra allt jag kunde för att inte hamna där jag var innan. Och att jag skulle göra allt jag kunde för att hjälpa andra att ta sig ur det jag själv varit i. Och det lovade jag, att jag ska göra allt jag kan för att hjälpa andra.

Att städa upp sitt förflutna är en stor del i tillfrisknandet från beroende och psykisk ohälsa. Och det är ett stort arbete man har framför sig att reda ut all skada man ställt till med. Att ta ansvar för sina handlingar och uppriktigt vilja göra så gott man kan för att göra gott. Att möta varandra som vi gjorde idag är helt magiskt, och det verkade som att, om än lite, så kändes det lite bättre än innan. Jag tycker Linda är en stor människa. Hon ville att jag skulle skriva att det finns en väg ur mobbningens mentala fängelse och dom psykiska åkommor som kommer ihop med det. Att möta sin förövare om tiden är rätt, att våga gå emot dom ”små djävlarna” som hon kallar sina hjärnspöken. Att dom ”små djävlarna” nog aldrig försvinner helt, men att man kan lära sig hantera dom.

Tack för idag Linda! Behöver du något, någonsin så vet du vart jag finns!

Hur jobbar vi mot mobbing i skolan? Hur sätter vi psykisk ohälsa i sammanband med mobbing? Boka en föreläsning för att höra mer!

Leave a Reply