Kastanjeträdet på gården.

Vi hade ett kastanjeträd i mitten av våra gårdar. Där jag bodde var det  olika gårdar, och i mitten av gårdarna fanns ett kastanjeträd. Det var egentligen inget märkvärdigt med det. Men jag fann det rogivande att vara i det. Det var inte helt enkelt att klättra upp i det. jag var inte mer än 6-7 år. jag älskade att klättra upp på saker. och speciellt det här trädet. jag och mina vänner samlade på oss kastanjer och det var alltid tävling om vem som kunde få tag i den brunaste kastanjen, den som var mest mogen och vem som kunde få tag i flest. Jag spenderade hela dagar vid det där trädet. Jag minns att jag satt där uppe och väntade på att någon skulle gå förbi så jag skulle kunna skrämma dom, trädet var så täckt med löv och grenar att man inte såg in i trädkronan. Jag minns att jag ofta tjuvplingade på hos folk och sprang ut och sprang hela vägen till trädet och upp i det för att sitta o titta på arga grannar som kom utspringande och letade efter mig. Jag kan ju tillägga att det hände ofta att jag tjuvplinga på hos folk. jag skulle nog beskrivas som en riktig retsticka som liten. Jag har alltid sätt höjder som något andligt. Det fanns även ett litet servicehus på vår gård. Jag klättrade även upp i det ofta. Var det något jag hade lärt mig så var det att klättra upp på stuprör. Livsfarligt kan jag se idag, men där och då var det hur kul som helst. Jag minns en gång när jag nästan hade klättrat upp ända till taket, och min kompis ropade på mig. Jag blev så rädd att jag tappade taget och föll rakt ner i marken. Jag hade varit och åkt skateboard innan så jag hade hjälm på mig, som tur var. jag landade på ryggen mot skateboarden och slog i bakhuvudet så hjälmen sprack. Om jag inte hade haft hjälmen hade förmodligen huvudet spräckts istället för hjälmen. Det var inte enda gången jag ramlade ner från ställen. jag hade en förmåga att falla och ramla, men det har aldrig gått värre än att jag brutit armen. som tur är. Nu hade jag varit på ungdomshemmet i 2 månader, ett av sveriges mest restriktiva ungdomshem. Men nu var det dags för mig att flytta. Deras utredning var klar. Jag skulle flytta till ett annat ställe som hette Lövsta skolhem. Det skulle va bättre där sa dom. Det skulle vara lite öppnare där sa dom. Jag skulle få gå i skolan där och få permissioner hem sa dom. Jag skulle inte va där så länge sa dom. Jag blev kvar där i nästan 2 år. Och det är den mest traumatiska tiden i mitt liv. Jag minns att jag tänkte på kastanjeträdet där inne. Mitt i all tummullt, mitt i ett bråk som hade varit på avdelningen och jag hade blivit isolerad, avklädd och inlåst så tänkte jag på kastanjeträdet på vår gård. Jag kunde se mig själv klättra upp i det o sitta där med mig själv och trivas med det. ja tänkte på när ett sommarlov kändes som ett halvår och jag kunde leka där på gården. Då ångesten, oron och självföraktet inte hade blommat ut än. Nu hade precis allt som gick gått åt helvete. Frustration var min vardag och rädsla var en konstant känsla jag levde med nu. Men tiden som den lilla glada grabb var nu förbi, det hade bytts ut till en arg och utåt agerande ung grabb. Utan livslust och utan hopp om framtiden, så satt jag ändå där och drömde om det där trädet och jag kunde till o med känna doften. jag slog näven några gånger i betongväggen och grät av ilska och slöt mina ögon, nu var det tid att försöka sova….

Leave a Reply