En död mans hand.

Jag kände mig ofta ganska olustig. Jag hade jättesvårt att sätta finger på vad det var det handlade om. Ja försökte att inte tänka så mycket men det var i princip omöjligt. Jag levde mer mitt liv uppe i huvudet än i verkligheten. Jag har alltid haft svårt för den här machokulturen, den var aldrig riktigt för mig men jag blev invaggad i den. Inpräntad att jag som man skulle vara på ett sätt. O på så vis fick jag aldrig möjligheten att vara mig själv eller utrycka hur jag kände. För mig var sorg ihopkopplat med ilska och rädsla var ihop kopplat med ilska. Egentligen var alla känslor ilska för mig, förutom glädje, men den kände jag väldigt sällan. Jag trodde länge att rädsla var en känsla som jag inte hade. Jag såg mig inte som jag var rädd för något. Egentligen har jag varit rädd för allt. Totalt rädslostyrd men jag fick aldrig säga det, för jag var ju man. Jag fick begrava det i det dunkel ja kände att det hörde hemma och istället gå till handling för att få ur min frustration. Det var det ända sättet jag kunde och visste om att hantera min ilska på. Jag tänker ofta på att jag gick runt med en död mans hand över bröstet. Iskallt och instängt. Att hata hade blivit något naturligt, utanförskapet hade blivit min trygghet och det onormala hade blivit normalt. Det var ungefär dag 20 i häktet med fulla restriktioner när jag på allvar började ifrågasätta min existens. Hur saker hade blivit som det blivit och vart det egentligen började. Jag kände fortfarande inga känslor och jag var helt fylld av hat, men tanken slog mig för första gången att saker inte är som det ska. Maten kom in som vanligt vid 11.15. Jag åt knappt ingenting om dagarna. Det ända jag egentligen kunde tänka på var ”hur gick det såhär snett egentligen?” Det här var inte jag, o ja kände det i hela kroppen. Jag hade blivit något som jag tidigare hade föraktat, va fan hade hänt? Jag tänkte på mina vänner jag hade förlorat, barndomsminnen och vänner flög förbi som en film framför ögonen. Jag orkade inte tänka, än mer orkade jag inte känna. För de fick jag inte. Så jag slängde i mig en antidepressivt sömntablett jag sparat från gårdagens kvällsutdelning, lät den börja verka och somnade och hoppades att jag aldrig skulle vakna igen..

Kan machokultur skapa destruktiva livsstilar? Är det okej för mig som man att känna och tänka? Hur ser det ut i destruktiva miljöer?

För att höra mer gör en bokning under fliken kontakt!

Leave a Reply