Jag var väldigt fascinerad av eld som liten.

Jag har alltid varit fascinerad utav eld. redan i tidig ålder så såg jag eld som något fridfullt. jag gillade att titta djupt in i elden och bara försvinna. Jag såg det som något livfullt, något vackert. Jag minns när jag var i 10 års åldern och hade varit inne på vår lokala konsum butik och snattat aceton. Jag gick till en plats som hade en rutchkana som var gjord av metall. jag hade föreställt mig innan att jag ville se elden brinna nedför en sådan. Så jag gick dit, krokade upp acetonflaskan, jag minns att den var lite bökig att få upp. Det var en sån där barnsäker flaska, och ja, jag var ju bara barn. Men jag fick upp den tillslut. Det skvätte ganska mycket aceton på mig själv som jag inte märkte. Så jag hällde ner hela flaskan i rutchkanan och tände på. Det började brinna ganska mycket i den, men även på mig själv. Min hand brann och jag kunde inte få stopp på det. rutchkanan gick det bra med eftersom den var av stål och nedanför den var det sand, som tur var. Men jag fick kraftiga brännskador på min hand. Jag sprang hem gråtandes. Jag minns att jag stod länge med handen under iskallt vatten, men det hjälpte inte. Jag fick sova med handen i vatten som var fylld i en hink. när vattnet hade blivit ljummet vaknade jag och fick byta ut det ljumna vattnet mot kallvatten igen. Jag tänker att här borde man ha sätt att någonting inte var som det skulle. Av alla tillfällen som jag nu i efterhand kan se som är helt uppenbara så, så missades jag av någon anledning. Att elda med acetonet var inte det ända jag gjorde. Jag hade märkt att jag blev snurrig av att andas in det. Jag snattade många flaskor, hällde acetonet i en påse och andades in och ut. Jag blev rejält snurrig, så snurrig att jag tappade förståndet och inte riktigt visste vart jag var. Det var här jag fick min första vanföreställning, där ja såg någonting som inte fanns i verkligheten. Jag blev rädd samtidigt som jag verkligen gillade det. Jag hatade verkligheten. jag hatade mig själv och allt jag såg runt mig. Allt annat var bättre än det.  Att ”boffa” som vi kallade det, aceton var en av mina första flykter från verkligheten. jag kunde sitta hela dagar och boffa. Jag gick ner till bensinstationen och fyllde flaskor med bensin för att boffa. Jag minns tydligt hur jag gick till en moped som stod i området jag bodde i. Gick fram till den och drog av soppaslangen och fyllde en flaska bensin och satte tillbaka soppaslangen igen. Därefter gick jag ner till Konsum, hämtade 3 lager påsar och gick ut i skogen. Det var en sommardag och solen sken. Jag satte mig på en stubbe och tittade ut över åkern. Hällde bensinen i påsen och började andas in ångorna. Och äntligen, äntligen kände jag att det var okej att vara med mig själv för en stund. Och ingen undrade någonsin varför jag stank bensin hela tiden…

Hur ser vi tidiga signaler att barn och unga är på väg in i psykisk ohälsa? Hur ska man arbeta med känslor och självkänsla? Hur kan vi som vuxna arbeta mer förebyggande?

Det är några av sakerna jag pratar om i min föreläsning. Boka under fliken ”kontakt”.

Leave a Reply