”Du är redan körd” 15 år och uträknad av samhället.

Jag nåddes idag av ett mail som både gjorde mig glad men samtidigt väldigt ledsen. Det var en gammal personal från ungdomshemmet Lövsta jag bodde på. Hon hade hittat till min hemsida och blogg och läst igenom. Hon var nog den enda personalen som brydde sig överhuvudtaget om hur jag faktiskt mådde. Hennes mail börjar, ”Tja grabben. Jag har läst din blogg och har koll på dig ? Och jag tycker att det är jävligt bra att du lyfter ämnet.” hon fortsätter ”men det är helt galet när jag tänker på hur jävla hårt motstånd jag hade. Vet inte om jag har berättat det här för dig tidigare? Men den s.k överlämningen när du kom var orden att du skulle sitta på kåken om några år. Du var körd redan. något personal på Nygården påpekade för mig varje onsdagsmöte. Du var 15 år och redan dömd av personal att misslyckas. Fy fan, det är helt sjukt. Och jag var dum i huvudet som trodde på dig sa dom. Tänk om jag hade kastat in handduken och gått därifrån. Va fan hade hänt då med dig? Jag blir mörkrädd när jag tänker på alla inlåsta ungdomar som inte får chansen pga att inget har hänt med SiS. Man låser fortfarande in ungar och ingen får rätt hjälp.”

Det här är samma inställning som min mamma möttes av när hon kom på besök för första gången. ”tyvärr, när han har kommit hit är det redan kört för honom. det har gått så långt så det finns inget att göra”

Det är hemskt, det var det här jag blev inmatad varje dag som 15 åring. det här var min tillvaro. Det här är det samhället erbjuder när dom tar över vårdnaden. I det här skedet var min psykiska ohälsa så pass dålig att jag såg ingen forsränning på mitt liv. jag var livrädd varje dag och den skam, ångest och oro jag både vaknade med och somnade med går knappt att beskriva. istället för att fråga mig hur jag mådde, vad det var som gjorde att jag hamnat där, prata känslor, självkänsla och försöka att bygga en tillit till den skadade grabben jag var, så fick jag en diagnos ställd av dom. ”avsaknad av empati”. Personalen ihop med en läkare tog in mig i ett rum och förklarade för mig att dom gjort en undersökning på mig och nu fastställt att jag inte kan känna empati för andra människor. Sen den dagen, levde jag länge på den diagnosen. Jag trodde helt på det. Och på något sjukt vis har jag rättfärdigat mina handlingar efter det att jag kan göra vad som helst, att jag ändå inte känna något. Empatilös blev min identitet och jag var ju ändå helt körd.

Hur jobbar vi med psykisk ohälsa hos unga arga män som mig? hur lyfter vi skammen och ångesten? Lyssna på min nästa föreläsning!

Leave a Reply