Jag ville bli polis när jag var liten.

Vi var ett ganska stort ungdomsgäng som umgicks mycket. Vi var små grabbar, med alla stora drömmar. Drömmar som sakta men säkert började tunnas bort. Glamorösa drömmar som började förvandlas till ett enda stort rus. Jag ville bli polis när jag var liten, jag och mina vänner lekte ofta tjuv och polis på gården där jag bodde. Jag ville alltid vara polis. När jag började må allt sämre, så hade min dröm bytts ut från att jag jagade min dröm att bli polis, till att min dröm jagade mig. Jag hade blivit ett problem som polisen började ha ett öga på, och från att alltid ha velat vara polis i leken som liten, så befann jag mig i en verklighet där jag var tjuven. Hur snett kan det gå egentligen? Leken började att inte vara så rolig längre. Varje dag bestod mitt psyke av att nästan kollapsa och det ända som räddade mig från att ta mitt liv var drogerna. Min första vän dog vid 14 års ålder. Det var första gången ja sa till mig själv att jag aldrig mer skulle ta en drog igen. En del slutade där, en del fortsatte , jag var en av dom som fortsatte. Det tog några år, sen dog en till. Där lovade jag mig själv igen att aldrig mer, det höll någon vecka. Och ingen runt mig förstod varför jag inte bara slutade när jag såg vad som hände. Om det bara hade varit så enkelt. Nu började det bli tätare och tätare med vänner som gick bort. Jag var nu i 20 års åldern. Ett tag hann jag knappt sörja en bortgång tills det var en ny. Vid 25 års ålder var det 10 vänner som dött. Leken var allt annat än rolig nu. Jag hade gått på fler begravningar än bröllop och dop tillsammans. Alla mina vänner hade en sak gemensamt, ingen hann fylla 25 år.

Det här är anledningen till varför jag gör det här. Hade rätt hjälp funnits hade mina vänner levt idag. Dom hade funnits kvar hos sina familjer och hos mig som vän.

Hur ska man då arbeta med det här? Vad gjorde jag? Vad krävs och hur ska man tänka och agera? Lyssna på min nästa föreläsning!

Leave a Reply