Jag har alltid haft en längtan till något bättre.

Av någon anledning har jag alltid känt att det destruktiva livet kommer ta slut en dag. Av någon märklig anledning så tänkte jag redan på min tid inne på ungdomshemmen att det här kommer folk att få veta. Hur kommer det sig att ja såg ett slut på det redan så ung? När människorna i min omgivning gick runt med nattsvarta blickar, så hade jag en strävan därifrån. En längtan att det kommer bli bättre. En tanke på att komma hem. O då menar jag inte bara fysiskt komma hem utan att den vrede, hat o frustration som bara växte i bröstet skulle försvinna och bytas ut mot kärlek, omtanke och närhet. Jag tror att det är det som har räddat mig många gånger, just hoppet. Jag minns när jag för första gången bad till någonting utanför mig själv att ”snälla hjälp mig ur det här”. Jag var då 7-8 år och var och lekte med en vän från klassen i en backe vid skolan. Att jag redan då hade en sån längtan till något bättre än det jag var i. Men det var bara början, början på en lång, lång resa. Oron, stressen och ångesten hade bara börjat. Den sommaren rökte jag cigg första gången, den sommaren snodde jag min första cykel, den sommaren åkte ja dit för snatteri för första gången. Den sommaren började allt. Den psykiska ohälsan tog fart på riktigt, och det var inte för ens jag varit nere i graven och vänt ett flertal gånger många år senare som jag kom ur det. Än idag kan jag vända upp blicken mot skyn o få för mig att det finns något som har vakat över mig, eftersom jag överlevt många gånger då ja inte borde gjort det. Men idag ber ja inte om att bli fri, idag kollar jag upp mot skyn o tackar för det liv jag har idag. Det gick bra trots allt. Och tacksamhet är mitt ledord. Idag är jag fri, fri från terrorn och misshandeln på mig själv och andra, idag är jag tacksam till livet.

Leave a Reply