”Mentaliteten var vi mot dom, alltså vi inlåsta mot vakterna”

Jag vaknade av att en man jag aldrig sätt tidigare stod och skrek på mig att det var dags att vakna. jag skulle ner på marken och göra 20 armhävningar tyckte han. Vad i hela jävla helvete står idioten o skriker tänkte jag? han skojade bara och började skratta och sa att det är dags för frukost. Just fan, jag är ju inlåst, jag hade legat o drömt att jag var hemma med grabbarna, jag hade helt glömt att jag nu var inlåst och att jag inte ens visste vart jag var. Orolig och rädd klädde jag på mig, men det var absolut inget jag tänkte visa någon där inne, grabbarna hemma sa åt mig att hålla huvudet högt, dom hade själva suttit på sånna här ställen, jag tänkte inte visa någon vad jag egentligen kände och tänkte. var det någon som va kaxig så skulle ja visa vem jag var direkt, det var jag helt inställd på.

Jag kommer ut på avdelningen och det sitter folk runt frukostbordet, dom hälsar på mig och säger sina namn. Mike, Ante, Christoffer, Robin och jonas.

Dom var alla trevliga samtidigt som dom på ett underliggande sätt förmedlade till mig att det var dom som bestämde och jag skulle hålla mig lugn på deras sätt. Mentaliteten var vi mot dom, alltså vi inlåsta mot vakterna. alla hatade vakterna. Det fanns många regler att förhålla sig till här. Rummen var indelade med tejpbitar på golvet. gränsen mellan köket och vardagsrummet gick med gul markeringstejp. man fick absolut inte ta med något från köket över den linjen, det innebar en kraftig tillsättning med ofta konsekvens att man fick sitta på rummet i 24 timmar. om man stretade emot så blev man avklädd och inlåst i isoleringscellen i ett dygn. efter dygnet hade gått så öppnade dom celldörren, lät en gå ut utanför tröskeln och frågade om man var lugn nu, om dom inte ansåg att man var det så var det 24 timmar till som gällde. Rökning skedde inomhus i ett rökrum och tändaren var fastsatt i väggen. Försvann en tändare så gick larmet på alla avdelningar och det strömmade personal till den avdelning som tändaren var borta på. Tändaren skulle fram, oavsett vad. vi blev isolerade och det var totalt rökförbud på hela Sundbo tills tändaren hade kommit fram. Man blev visiterad varje gång man gick in eller ut er ett rum och det fanns inga hela väggar, utan dom var av glas så att man alltid kunde se varandra. på så sätt höll vakterna större koll på oss. Man fick inte prata med varandra utan att en vakt var med o hörde vad vi sa till varandra.

Det var väldigt mycket att ta in på en o samma gång och jag försökte lära mig all så snabbt som möjligt, för jag hade bestämt mig, jag ska sköta mig prickfritt så jag kommer ut från det där stället så fort som det bara går.

Dag 2 kommer en ny kille till avdelningen, Linus hette han. han hann inte mer än komma innanför sitt rum så började han slå vakterna och det var dags för rymningsförsök. han blev isolerad 1 dygn och blev sen utsläppt på avdelningen igen. han satte sig vid matbordet vid oss och började viska ”upplopp, upplopp, upplopp”

sen small det bara. han greppade tag i en damsugare, slet loss munstycket och började slå vakterna så mycket han bara kunde. Det är en omöjlighet att slå sig ut skulle jag vilja påstå, så fort en vakt tryckte på larmet så var det inom 2 minuter över 20 vakter inne på avdelningen. Ville man rymma så var att slå sig ut nog den sämsta lösningen. Många rymningsförsök var det under min tid här, några lyckades men 95% misslyckades. en gång var det 2 snubbar som försökte springa ifrån en vakt när dom var utomhus, det dom hade missat var att den här vakten var maratonlöpare. så han sprang efter dom i 8 km i lugn takt och sen tog tillbaka dom haha. 2 andra försökte springa in i skogen, men just då hade polisen träning av sina hundar där, så dom fick ett 30 tal hundar efter sig och det försöket blev inte långvarigt, shit va knas allting var alltså. Jag ville bara hem, och det var nu, det här gick inte längre.

Dom var endå ganska schysta grabbarna på avdelningen. Dom var några år äldre än mig, men det var lugnt, dom gillade mig. Eller jag anpassade mig till situationen så dom gillade mig.

Det jag inte visste om droger innan, och det var ganska mycket, fick jag lära mig nu. Grabbarna där inne hade kommit en bit längre än mig i sitt drogmissbruk. jag var fortfarande i det modet att allt var ganska schyst och jag såg inga direkt problem med livet jag levde. Det var såhär jag ville leva och det var såhär jag ville dö.

Nästan ganska omgående fick jag börja utredas psykologiskt. Dom misstänkte att inte allt var som det skulle i huvudet på mig. Psykologen fanns i byggnaden bredvid våran avdelning.

Man blev visiterad så fort man skulle gå igenom en dörr. ”säkerhetsrisk” var deras skäl. Dom visiterade mig, ledde mig ut från avdelningen och det var första gången jag känt doften av frisk luft på en vecka.

Det fanns en liten ventilationslucka i fönstret jag brukade stå och känna doften av nyklippt gräs, utöver det hade jag bara andats instutionsluft.

Det var en frihetskänsla ja aldrig varit med om tidigare, att bara få gå där o andas i sensommarvärmen. även om promenaden bara varade i ungefär 100 meter, så betydde det världen för mig just då. jag sparkade på lite stenar framför mig och funderade på hur fan det kunde ha gått såhär långt, vart fan var jag påväg liksom. jag stängde av den tanken omgående, satte på mig min mask igen och slog vakten på armen o skämtade om att vi borde ta hans bil o dra o käka mc’donalds. han tyckte inte det var lika roligt som jag, sura jävla gubbe. Avskärmning har varit mitt sätt att överleva hitilla i livet. Stänga av, glömma, trycka bort precis allting och bara leva runt i massa olika fasader och jag hade svart bälte i det.

Vi kommer fram till dörren och även fast jag gått med vakten hela vägen sen jag blev visiterad, så blev jag visiterad igen för att komma in i byggnaden med psykologen. Det var en riktigt steril korridor vi gick igenom, kritvita veckor och det bara stank handsprit överallt.

Jag fick sätta mig ner och vänta lite. Jag kollade ut genom fönstret och där utanför var en fotbollsplan. Jag hade spelat fotboll i IFK Norrköping från 6 års ålder och jag var duktig på det. jag började tänka på mina vänner i laget. Vad gör dom nu? dom kanske är och tränar eller värmer upp inför en match. o här sitter jag och väntar på en psykolog inlåst på fucking paragraf 12 hem. shit alltså.. ”Jimmy?” hör jag någon säga. Det är en tant i vit rock, grått hår och glasögon. En riktig sån där stereotyp av vårdare på ett psykhem man ser på film. jag gick in på hennes kontor och satta mig. Hon började ställa en massa konstiga frågor, riktigt konstiga frågor. Ja ställde mig upp o sa ”fuck de här. Du ville kolla hur jag mådde, inte fråga om jag har sexuella tankar om mina familjemedlemmar. dra åt helvete ta ut mig härifrån.” kärringjävel… vakten kom in igen och jag sa åt honom att det här går inte ta mig tillbaka till avdelningen. men det fick jag inte, det här var något som måste göras. nu följde vakterna med in till psykologen för att se att jag inte gjorde något våldsamt mot henne där inne.

jag satt där inne och svarade snällt på frågorna och fick sitta och pussla ihop pussel för att se att jag hade logiskt tänkande som en vanlig människa.

Jag har varit destruktiv hela mitt liv på olika sätt, egentligen alla sätt som går. finns det en möjlighet att överdriva med något så gör jag det. jag har aldrig kunnat göra någonting med måtta. jag var helt övertygad om att jag skulle stämplas som totalpsykopat, psykologens miner när jag svarade på vissa frågor var väldigt oroväckande.

Jag ville bara tillbaka till avdelningen igen. Tillbaka till musiken, grabbarna och kolla om jag hade fått något brev. Vi var äntligen klara och vi drog tillbaka till avdelningen.

Jag hade fått brev från min vän Jakob. Det var det enda sättet att kommunicera med världen utanför institutionen. Jag fick oftast 2-3 brev om dagen av mina vänner där hemma. Dom skrev hur allt såg ut, va dom gjorde, att dom tände jointar för mig o tänkte på mig. hela min kropp bara skrek efter att komma därifrån så fort som möjligt. Det var dom här stunderna som fick mig att fly från den fukt up verklighet jag verkligen befann mig i. att sitta och läsa brev och sen svara, drömma mig bort långt ifrån pansarglas, skrikande ångest om nätterna, självmordsförsök, rymningsförsök och vakter som behandla en som att man var ett djur.

Jag fick svaret från psykologen efter någon vecka. Alla mina värden var över det normala förutom en sak. Min empati. Min empati för andra människor var tydligen obefintlig. Jag förstod inte alls vad det betydde. Dom förklarade för mig att jag har en avsaknad för att kunna känna med andra människor. att jag inte kan sätta mig in i hur andra mår eller känner. att jag helt enkelt inte bryr mig om andra människor.

Det var nog den absolut värsta diagnosen dom kunde gett mig. För i mitt huvud blev allting legitimt helt plötsligt. Allt jag gjort, alla jag hade skadat och allt onödigt våld i mitt liv blev helt plötsligt befogat.

jag tänkte att ”det är ju inte så konstigt att jag kunnat göra allt jag gjort, jag känner ju inget.”

Det här är något jag använt mig av resten av mitt liv, när folk frågat mig hur jag kunnat göra vissa saker, har mitt svar alltid varit att ” jag har ingen empati”. Jag blev stämplad som 15 åring till att vara totalt känslokall, och jag älskade det.

Nu visste jag att jag kan göra vad som helst, och inte ens bry mig om det.

Det här är något som jag fått jobba med väldigt mycket i mitt liv.

För nu såhär i vuxen ålder, har jag kommit fram till att jag visst har empati, det har jag alltid haft. men men.. det kommer jag berätta om i ett senare skede.

Leave a Reply