”Jag var väldigt förtjust i vapen”

Jag hade inte en aning om vart jag hade hamnat, det ända socialen hade sagt till mig i det kala förhörsrummet på polisstationen var att jag skulle till ett ställe för att utreda mitt beteende och vad jag hade för behov. Jag fick ett sista samtal till min familj innan jag skulle iväg, jag ringde då upp mina vänner istället för någon annan. Jag var så ledsen, arg, rädd och förtvivlad på en och samma gång. Fuck, allt var kört kände jag, nu finns det ingen utväg. Grabbarna var samlade i samtalet, jag fick säga hej då till alla och dom sa åt mig att hålla huvudet högt där inne. Bilresan dit var väldigt lång, jag blev transporterad i en polisbil. Jag minns poliserna som väldigt trevliga, dom gjorde den allt för långa stunden i bilen lite enklare. Vi gjorde ett stopp på vägen där östergötlands polisdistrikt skulle bytas av med dalarnas polisdistrikt. Dom skulle fortsätta transportera mig till Sundbo Ungdomshem. Min syster och mamma hade varit nere på polisstationen och lämnat av en väska kläder och lite andra tillhörigheter. Min storebror hade bränna en skiva till mig. jag satte i hörlurarna i öronen o tryckte på play. Det var Ken rings senaste skiva, jag lutade mig tillbaka och kände någon form av lugn, hans musik hade hjälpt mig mycket innan. Mitt i natten är vi framme, polisen säger hejdå och lycka till.  jag blir avklädd i en isoleringscell och får lämna urinprov. vi sätter oss vid ett matbord och jag får svara på lite frågor. Har du ett narkotika missbruk? Jag tänkte ”vad är det för fråga?

mitt svar blev självklart ”nej absolut inte”, jag sa att jag hade rökt hasch dagen innan jag blev gripen. Jag hade under hela mitt liv lärt mig att manipulation och lögner är det man klarar sig längst på. Eftersom mitt urinprov bara visade att jag hade rökt hasch så fick jag inte något dokumenterat missbruk i papprena. Jag fick min väska med tillhörigheter och blev ledsagad genom olika låsta dörrar, som låstes efter mig igen. blev hänvisat in i ett rum på en avdelning, fick ett papper med ett schema som jag blev tillsagd att följa till punkt och pricka och dörren stängdes framför mig. Jag tittade mig omkring, dörren hade en sensor så om man öppnade den så gick ett larm till personalen. det fanns en trästol, en 90 säng, en bokhylla och ett fönster. Jag gick fram till fönstret och knackade på det, det var pansarglas. började kolla runt fönstret hur det var fastsatt, min ända tanke var att jag måste härifrån så fort som jag bara kan. Utanför min dörr hörde jag skrik och det lät precis som att några stod ute på avdelningen och slogs. Mycket riktigt var det så, det var ett rymningsförsök första natten jag kom dit. Larmet tjöt överallt och hela avdelningen blev stormad med vakter från alla 7 olika avdelningar och vi på våra rum blev isolerade tills ordningen var återställd igen.  Min socialhandläggare hade sagt till mig att jag bara skulle vara där i 8 veckor för att sedan få komma hem. Ja tänkte att 8 veckor ska jag nog kunna klara av, oavsett hur illa det än är här. Min tanke från att rymma övergick till att jag ska sköta mig helt prickfritt oavsett vad, för då måste dom släppa ut mig. Det jag inte visste då var att det jag blev lovad, 8 veckor och sen hem, skulle bli en lång resa som nästan tog hela min tonårstid. Byte av institution till lövsta skolhem och att jag skulle få uppleva dom mest traumatiska sakerna jag varit med om i hela mitt liv.

jag var riktigt förtjust i vapen och speciellt i knivar. jag bar alltid kniv, dag som natt. Jag gick alltid runt och lekte med butterflys. Det är en sån kniv som är i 3 delar när den är uppvikt och när den är stängd så är den enbart i en del. alla delar sitter ihop så det går att leka med den väldigt mycket, vifta runt och göra olika tricks. jag blev väldigt skicklig på det. Jag minns min första butterfly och jag var väldigt stolt över den. Jag gick runt och drömde att få använda den. Så mycket hatade jag livet, att jag hoppades att någon skulle attackera mig så jag kunde få användning för min kniv. jag ville komma så långt jag bara kunde ifrån mig själv. Jag hade alltid ett flertal på mig, om något skulle hända och jag tappade den ena.

inför mina vänner var jag väldigt tuff och jävligt kaxig med mina knivar. men på vägen hem höll jag alltid kniven uppfälld och stenhårt i min ficka, livrädd.

Vi var kungar över Norrköping, ingen jiddra med oss, det var vi mot världen! Vi levde totalt ansvarslöst och utanförskapet blev min trygghet. Samhället hade börjat bli något konstigt för mig, någonting jag inte riktigt kände igen eller ville veta av.

Min referens till samhället var svek och övergivenhet. Jag var väl inte direkt medveten om vad samhället betydde för något men för mig var samhället vuxenvärlden, o den hade svikit mig, jag hatade den. Självföraktet var totalt och jag hatade hela världen.

Det var en vanlig dag för mig när jag vaknade upp, min ända tanke och känsla var att det var jag mot världen. Det var sommar, och alla hade sommarlov. Vad nu sommarlov egentligen betydde, jag hade slutat gå på lektionerna överhuvud taget redan för ett halvår sen. Jag kände igenom fickorna, ah nice.. jag hade lite röka kvar från gårdagens fest. Jag hade inte så jättemycket minnen av dagen innan, jag hade fått i mig japanska rohypnol och druckit alkohol på det. Jag vet att jag hade börjat jiddra med en gubbe på gården vi satt o hängde. Han skrek åt oss att vi inte skulle sitta där o störa, så jag tog ett basebollträ och jagade in honom i porten, slet upp hans dörr till lägenheten som han inte hann o stänga, gick in i hans hall o sa åt honom att nästa gång ja ser honom kommer ja slå sönder honom. utan att bry mig det minsta gick jag ut och satte mig på bänken utanför igen o sa åt mina vänner att jag löst situationen. Full med hat satt jag där och festade vidare på en parkbänk på en husgård.

Den här dagen så var det en festival i ett område en bit bort ifrån mitt. jag mötte upp en vän och vi hade fixat en platta bärs och började dricka direkt vid lunch. vi hade ringt några andra polare vi skulle möta upp. efter den första ölen kände jag att gårdagens droger gav effekt igen, så rökte ja en joint på det med, nu kunde vad som helst möta mig. Jag var igång igen. På vägen till den här festivalen så mötte vi samma man som jag dagen innan hade hotat. Han kom cyklande mot oss, jag stoppade honom på cykeln och frågade om han mindes mig. livrädd svarade han att han gjorde det. jag tog upp ena kniven och började vifta, tog upp en till o stod nu med 2 knivar i händerna. jag slog honom över ansiktet med den ena kniven så han skar upp ansiktet. han försökte cykla iväg, så jag högg hål i hans cykeldäck.

därefter skar jag honom över bröstet så hans kläder gick sönder, gav honom en örfil och sa åt honom att passa sig, det här är mitt område.

klockan var nu vid lunchtid och det här var en helt vanlig dag i mitt liv. utan att överhuvudtaget reflektera över vad jag precis hade gjort så promenade vi vidare mot festivalen. Dagen hade precis börjat och den var väldigt, väldigt långt ifrån slut. När den här dagen var slut hade jag gjort mig skyldig till en rad fler grova våldsbrott som fick mig inlåst på sluten ungdomsvård i 2 års tid. och min karriär på institutioner, behandlingar, sjukhus och häkte skulle ta fart.

Leave a Reply