”Det började för länge sedan..”

Jag kliver in på ett kallt golv, mina tillhörigheter är fråntagna. Jag var både materiellt och själsligt anhållen. jag var en fara för mig själv och andra tyckte dom. själv sket jag fullständigt i både mig själv och andra. Deras lösning var LVU (lagen om vård av unga). Jag blev inlåst, 15 år gammal och dömd för en rad grova våldsbrott.

Mitt liv hade slutat ha betydelse för flera år sedan. Mitt självförakt var så starkt att jag gick och hoppades på att dö. Jag var ung och inte medveten om mina egna känslor alls, jag var så förvirrad att jag inte hade koll på mina egna tankar. Mitt enda språk jag nu kunde var våld. våld i alla olika former, året är 2004 och det är sensommar i Dalarna.

vad jag inte visste då var att dom närmsta åren skulle ta mig till himlen och helvetet samtidigt.

Hela året 2004 hade varit en totalkatastrof, det hade börjat i slutet av 2003. Jag hade börjat använda droger på ett fruktansvärt destruktivt sätt. jag var 14 år och kemikalier  i blodet var min vardag. Även fast det var många minus ute så satt vi ute på skolgården dag som natt. Jag hade börjat strunta helt i skolan, det var inte längre intressant för mig. Mina vänner, dom jag ansåg vara min familj, var det ända som betydde något. Ibland kunde vi spendera tid i lägenheter om någons förälder var bortrest. Men för det mesta var vi antingen ute eller i någon äldres knark-kvart.

Jag hade börjat bli väldigt kriminell i hela min livstil här i 14 års åldern. Jag hade hittat en kärlek i att fly från mig själv. Jag såg hur många andra hade fina saker, cyklar mopeder och kläder. Jag hade ingenting, fick ingenting, så jag lärde mig att sno, och jag blev jävligt bra på det. Jag minns när jag baxade min första moped, Dom äldre grabbarna i området hade berättat för mig hur man gjorde. pulsen, adrenalinet bara pumpade ut. livrädd om någon skulle se mig satte jag mig på mopeden, knäckte rattlåset och sprang iväg med den.  vilken kick, vilken rush! fan vad jag älskade det! Där och då visste jag att det här inte är en engångsgrej. Just den mopeden körde jag sönder och slängde. Bara några veckor senare var det dags igen. Jag hade blivit tillsagd att det finns ett ramnummer på varje moped, det är det numret polisen letar efter när dom kollar mopeden. Det slog mig då att om jag ändrar det ramnumret så skulle dom inte se att mopeden var stulen. Mycket riktigt så fungerade det, jag gick in till närmsta återförsäljare av mopeder och sålde den som min, det ramnumret fanns inte med i registret hos vägverket och därför så var mopeden obefintlig. jag var 14 år och fick för första gången 15.000:- i kontanter i fickan och i det här skedet var jag helt såld på det här livet, det var det här jag skulle göra.

Leave a Reply